URDJUR
Historiskt har den varit svårdefinierbar. Ibland har den tillhört djurriket och ibland växtriket. Vissa egenskaper delar den med svampar men är samtidigt allt annat än just det. Slemsvampen Physarum Polycephalum är en av våra mest primitiva organismer men har samtidigt häpnadsväckande förmågor. Förutom att i sitt vegetativa stadium bilda ett flerkärnigt plasmodium utan cellväggar kan den även sammansmälta med andra individer, lära sig saker och minnas.
Slemsvampen söker sig fram efter föda genom rytmiska, pulserande rörelser. Den formar ett nätverk med sina tunna strömningskanaler som binds samman i större, tjockare huvudkanaler. Det yttre cellagret stramar åt slemsvampens nätverk och slappnar sedan av. Det här gör att cytoplasman strömmar i ena riktningen för att sedan dras tillbaka i den andra. Likt en våg sveper den fram och anpassar sitt utseende beroende på vilken miljö den befinner sig i. Den lämnar efter sig ett transparant extracellulärt slemspår och kan därför känna igen sig och undvika platser den redan besökt. Om det inte passar krymper den ihop och går i dvala, för att återuppväckas när förutsättningarna för slemsvampen är mer gynnsam.
I installationen urdjur har Amanda utforskat slemsvampens rörelseförmåga i relation till andra material och hur dess form förändras över tid. Mikroskopiska bilder tryckta på tyg flätas samman med slemsvampens gula nätverk och slemspåren den lämnar efter sig. Slemsvampens beteende får oss att ifrågasätta den mänskliga föreställningen om intelligens, relationen mellan människa/organism och den spricka som uppstått genom historien av att människan tror sig kunna piska naturen till lydnad.